söndag 19 oktober 2014

GB 52/EN INTRESSANT ARTIKEL OM GLAS FRÅN STRÖMBERGSHYTTAN I "THE JOURNAL OF THE GLASS ASSOCIATION" - VAR H.J DUNNE COOKE FORMGIVARE FÖR STRÖMBERGSHYTTAN?


Ovan förstasidan av omslaget på "The Journal of the Glass Association" där 9 st karaffer tillverkade vid Strömbergshyttan under 1930-talet avbildas, varav några uppges kunna vara formgivna av Captain H.J. Dunne Cooke.

En stor del av den engelska tidskriften THE JOURNAL OF THE GLASS ASSOCIATION - volym 8 2008, ägnas åt att presentera Captain H.J. Dunne Cooke (chef för Elversons och glasformgivare åt Whitefriars samt nära vän med Gerda och Edward Strömberg) som formgivare av flera glasmodeller för Strömbergshyttan under de första åren på 1930-talet. Om uppgifterna är korrekta så ser jag dom som närmast sensationella. Men efter att ha läst igenom artikeln upptäcker jag att den har en del luckor och även innehåller tveksamma antaganden, t.ex att den  Elverson-katalog med "Swedish glass" som visas i sin helhet, skulle vara den första och enda katalogen med glas från Strömbergshyttan före 1954. Jag känner till minst 6 st produktkataloger som Strömbergshyttan gav ut före 1954, varav 2 eller 3 under 1930-talet. En av dom är troligen senast från 1935 och ganska säkert utgiven före den engelska importfirman Elversons katalog.





På fotot ovan några av de modeller som skänktes till Victoria and Albert Museum 1934, och som också återfinns i Elversons katalog. The Journal of the Glass Association hävdar att två av dom på bilden (den bakersta och den högra) är designade av Captain H.J Dunne Cooke. I Strömbergshyttans katalog från 1935, 1939 och 1942 har den bakre skålen (i fig 13 benämnd E.441) modellbetckningen T23. Men i katalogen från 1935 ser den inte likadan ut i botten utan verkar ha en påklippt bottenplatta. 1939 och 1942 ser den dock ut som i Elversons katalog (som man hävdar är från senast 1936). På fotografiet av den skänkta skålen från 1934, tycker jag dock den ser ut att ha en mera rund kant i botten (som om den vore påklippt)? Det indikerar i så fall att Elversons katalog är av datum tidigast 1936.


Man grundar sig i artikeln bl.a på att Dunne Cooke skänkte glas till Victoria and Albert Museum 1934, tillverkat på Strömbergshyttan och som enligt uppgift hade formgetts av honom själv. Men enligt en annan uppgift jag läst om Strömbergshyttan så var det glasbruket själva som skänkte dessa glas till museet 1934. Visserligen kan Dunne Cooke ha formgett dom ändå, men det saknas ritningar som belägger att Dunne Cooke skulle vara formgivare till just de modeller som skänktes. Man menar dock att det finns andra fakta som tyder på hans formgivarskap för Strömbergshyttan gällande dessa modeller, i form av ritningar som bär hans signatur och som delvis har liknande former som de glas som skänktes. Men personligen ser jag inte detta som någon speciellt säker grund att göra bra bedömningar utifrån, bara en möjlig förklaring.

Det var ju ganska vanligt att man lånade design från varandra vid den här tiden, och Dunne Cooke kan mycket väl ha fått använda Gerda Strömbergs design (komplett eller delvis) när han formgav glas i England för Whitefriars. Jag har t.ex sett glas som uppges vara tillverkat i England av Whitefriars, som överensstämmer exakt med modeller från Strömbergshyttan. Men iofs skulle det istället kunna vara en indikation på att Strömbergshyttan fått låna modellerna av Dunne Cooke, vilket artikeln i "The Journal of the Glass Association" vill föra fram. Men för min del tvivlar jag lite grand, så länge inget annat mera konkret kommer fram.




På bilden ovan min egen skål av modell T23 från Strömbergshyttan. Den har samma botten som i katalogen från Elverson (troligen daterad 1936) och i Strömbergshyttans kataloger från 1939 och -42. Diameter 21 cm, men den gjordes även i 24 cm. Jag har alltid trott att detta varit Gerda Strömbergs design, har personligen aldrig hört något annat. Men kanske får jag tänka om efter att ha läst artikeln i The Journal of the Glass Association?

De flesta glas som Elverson-katalogen avbildar återfinns i de kataloger från Strömbergshyttan från 1930-talet som jag har jämfört med. Några enstaka hittar man också i Edas sortiment som finns i boken "Glas från Eda" av Gunnar Lersjö och som där uppges vara av Gerda Strömbergs design. Dock finns några i Elversons katalog som jag inte kan se motsvarigheten till i det material jag har tillgång till från Strömbergshyttan och Eda. Dessa tror jag mycket väl kan vara designade av Dunne Cooke. Det gäller bl.a några karaffer samt vaser med regelbundna och oregelbundna utbuktningar på sidorna (kallade Swirl). Mera efterforskningar måste nog göras gällande både detta och gällande frågan om vem som designat vad och vem som lånat av vem?

Kanske var det ett ömsesidigt givande och tagande från båda håll, vad vet jag? Så länge vi inte har tillgång till några signerade ritningar kanske vi får nöja oss med att bara gissa hur det ligger till med de tidiga modeller från Strömbergshyttan vilka diskuteras i artikeln. Som jag kan se (och som jag vet att en del andra bedömare också lutar åt) har i alla fall glastillverkaren Whitefriars lånat många designer från Strömbergshyttan. En moderator på det engelska glasforumet om Whitefriars glas har t.ex skrivit följande:

"Capt H J Dunne Cooke, who was director of Elfverson, also designed for Whitefriars, and the latter company "borrowed" many designs from the Swedes."

lördag 18 oktober 2014

GB 51/EN VAS MED LÅNG TILLVERKNINGSHISTORIA

Äntligen något nytt att visa. Ett bra tag sen sist. Mycket övertid på jobbet och andra projekt har gått före glasbloggandet. Men allt behöver inte ske så snabbt här i världen (precis som processen med att ta fram den vas jag visar i denna post). Saker och ting får ta sin tid helt enkelt.

Den här vasen började tillverkas ca 1919. Den blev inte färdig förrän 2010.

Visar här en vas som har en lång historia. När min farfar (graalteknikens uppfinnare och formgivare till ett stort antal av de tidiga graalglasen enligt Orrefors arkiv), Knut Bergqvist, 1928-29 flyttade från Orrefors till Lindefors (senare Strömbergshyttan) så tog han med sig ett antal graalämnen som han tillverkat. Några av dom var etsade med mönster och en del blev så småningom till färdiga graaglas vid Strömbergshyttan. Men detta inte förrän tiden löpt ut enligt kontraktet som Knut fick skriva på vid sin anställnings upphörande vid Orrefors, om att inte tillverka några graalglas under en viss tidsperiod. Även Vicke Lindstrand fick skriva på ett liknande kontrakt om att inte formge glas under en 10-årsperiod efter det han slutat sin anställning vid Orrefors 1940. En del av graalglasen som Knut färdigställde vid Strömbergshyttan, från ämnen tillverkade vid Orrefors, sprack dock vid avkylningen eftersom Orrefors kristall i ämnet inte passade att överdras med Strömbergshyttans kristall vid slutförandet. Det blev för stora spänningar i glaset.



Ämnet som Knut tog med från Orrefors till Lindefors 1928-29.

Min far Putte fick tre av de graalämnen som hade etsade mönster från Orrefors, och ett av dessa fick jag i arv. Färgerna i underfånget och det inetsade mönstret i överfånget är identiska med färgerna i ett graalglas från Agnes Hellners samling men som istället dekorerats med pilar och bågar samt fåglar, katalognummer 56 (i Orrefors arkiv graal no 821), komponerat av Edward Hald, mönsteretsat av Heinrich Wollman och utfört av Knut Bergqvist 1919. Men även mitt ämne skulle visa sig ha en mönsterkomposition av Edward Hald, då samma mönster återfinns på en annan vas som bär hans signatur.


Detaljbild av ämnet.

Jag tyckte ämnet skulle få ett bättre öde än att bara förbli ett ämne. Och då passade det bra att slutföra arbetet där det började, vid Orrefors Glasbruk. Därför åkte jag upp dit 2010, där Jon Beyer och Stefan Johansson under sommaren fortfarande bedrev glashantverk för turisterna. Jag frågade om de kunde göra ett färdigt graalglas av mitt ämne och det gjorde de gärna, men de vågade inte kombinera den gamla blykristallen från Orrefors och 1910/20-tal med den moderna bariumkristallen som används numera. Det skulle uppstå spänningar och förmodligen skulle glaset då spricka. Men de lovade att göra en vas utan att dra nytt glas över. Bara värma upp ämnet, välsa in mönstret jämnt och blåsa upp samt driva ut det till en liten vas. Enligt Jon så kunde man förr i tiden göra så när man skulle ta fram mycket tunna graalglas. Även i boken "Kärlek till glas - Agnes Hellners samling av Orreforsglas" finns en uppgift om att man ibland gjorde så när mycket tunna graalglas skulle tas fram. Så fick det bli även nu. Det är svårt att få glas att framstå riktigt bra utan specialbelysning, men här tycker jag att det blev godkänt.


Den färdiga vasen, komponerad och utförd av
Jon Beyer och Stefan Johansson 2010.
Mönster av Edward Hald ca 1919.

Ämnet är alltså tillverkat ca 1919 i Orrefors av Knut Bergqvist. Mönstret av Edward Hald och etsat på ämnet av Heinrich Wollman. Vasen är sedan färdigställd 2010 (ca 90 år senare) av Jon Beyer och Stefan Johansson, på samma plats där ämnet tillverkades. Cirkeln var sluten och jag måste erkänna att en tår föll på min kind när jag åkte hem med vasen från Orrefors den där försommardagen 2010. Tack Stefan och Jon för att ni hjälpte mig med detta!




torsdag 1 maj 2014

GB 50/Glasriket lever, trots allt...


Sista helgen i april är det traditionsenlig uppstart av utställningar och andra aktivitéter i glasriket. En till antalet sysselsatta alltmer tynande glasindustri visade upp sig från sin bättre sida. Med en stor del av den enklare och maskinella produktionen förlagd utomlands, är det numera bara det rena och svåraste hantverket som finns kvar på hemmaplan inom koncernen Orrefors/Kosta-Boda. Och visst är det en helt annan känsla i det glas som kommer från mästarnas glasblåsarpipor än det som kommer till maskinellt. En hel del glas går heller inte att tillverka i maskiner utan kräver skickliga hantverkare för att få fram. Under årets vernissage-helg nöjde vi oss med att besöka Kosta och Skruf. Bilderna är från det vi mötte där.

Tillverkningen av exklusiva servisglas ligger kvar i Kosta.

Posten till Ludvig Löfgrens "Gorilla" blåses upp.

Efter ytterligare anfång av glas, formas posten för att därefter blåsas i en form.


I det nyöppnade Kosta-Boda Art Gallery, där formgivarnas exklusivare konstglas presenteras, hittade jag de här tre vasmodellerna av Ingegerd Råman. Det var prover som bara tillverkats i dessa enstaka exemplar, och som av någon anledning aldrig kommit i produktion (jag tror annars att den här retro-stilen på glas är väldigt gångbar idag). De är från hennes Orrefors-tid 2000-2010 och handblåsta med gråblå färg i ett underfång samt omvikt kant, den vänstra vasen har kanten vikt inåt. De är tunna vaser och av mycket hög kvalitét.






____________


Resan under helgen fortsatte till Skruv och Skrufs glasbruk. Ägaren Kent Elm bjöd på kaffe med våffla och i hyttan blåstes stora, runda Dagg-vaser för Svenskt Tenn. Design Carina Seth Andersson. Bildserien nedan visar förenklat hur man gör vid tillverkningen i hyttan. När vasen är klar där knackas den av från pipan och läggs på bandet i kylugnen för långsam avsvalning. Därefter slipas och poleras kanten, ett arbete som utförs av Kent Elm själv. Men denna dag får vi bara se arbetet i hyttan, Kent har fullt upp med att grädda våfflor och koka kaffe.











Efterbearbetningen var inte igång under helgen, men en del glas fanns framme. Ur kylröret vandrade t.ex "Munskänken" sakta fram...






Hemliga skåpet?
 



//

fredag 25 april 2014

GB 49/GERDA STRÖMBERGS KLASSISKT RENA STIL BLEV TONGIVANDE FÖR STRÖMBERGSHYTTAN.



Slipad assiett A9, Gerda Strömberg 1933-35.

Gerda Strömbergs tidlöst rena linjer blev starten på framgångssagan för Strömbergshyttans glasbruk. Vid familjen Strömbergs övertagande av driften för dåvarande Lindefors 1933, kunde man se dessa rena linjer i formgivningen. Men redan vid tiden på Eda 1927-33 blommade Gerda Strömberg ut som en stor formgivarkraft inom den svenska glasindustrin. Hon var en av få kvinnliga pionjärer inom glasformgivningen.



Driven skål av okänd modell, troligen
Gerda Strömberg.

Karriären startade annars vid Sandviks glasbruk under 1900-talets tidiga år. Det bruket hade maken Edward köpt 1903. Hennes arbete som formgivare fortsatte sedan för Orrefors, som tog över Sandvik 1917, Eda 1927-33 och avslutades vid Strömbergshyttan 1933 och fram till slutet av 1940-talet. Efter maken Edwards död 1946 flyttade hon från Strömbergshyttan till Växjö, och ritade enligt flera källor därefter väldigt lite glas. Bl.a finns uppgifter som min far efterlämnat i en katalog, där man kan se att svärdottern Asta verkar ha ritat det mesta som nylanserades från slutet av 1940-talet och fram till 1952-53, då Gunnar Nylund engagerades på heltid. Jag skulle tro att Gerda under den tiden fungerade som mentor för Asta, då man kan se att mycket av linjerna från Gerdas modeller återkommer i det glas som min far attribuerat till Asta Strömberg under dessa år kring 1950.



Slipad skål med assymetrisk kant T346, Gunnar
Nylund ca 1956-57.

Gunnar Nylund tog sedan fram ett nytt sortiment för bruket från 1952-53 med en mängd modeller i tidstypisk design, och troligen ritade han då allt glas för Strömbergshyttan, fram till det som lanserades i början av 1957. Förmodligen kom flera av hans modeller även åren strax efter. Men från det att heltidskontraktet med Nylund sades upp av båda parter vid årsskiftet 1956/57, började Asta Strömberg återigen rita en hel del för Strömbergshyttan.



Driven skål T423, troligen Asta Strömberg ca 1965-70.

Trots att Nylund kom med helt nya linjer i formgivningen under 1950-talet så behölls mycket av den strama stilen som introducerats av Gerda Strömberg. Och man kan nog säga att denna återhållsamma stramhet behölls ända till brukets nedläggning 1979. Jag tror att även Nylund delvis tog intryck av Gerda Strömberg när han började rita glas för Strömbergshyttan.


torsdag 10 april 2014

GB 48/Teaterpjäsen GLASJESUS inte välkommen i Kosta!

I radio och tidningar har vi idag fått höra nyheten om att styrelsen för Kosta Folkets Hus i ett extrainkallat styrelsemöte, beslutat att inte upplåta sina lokaler för sommarens uppsättning av GLASJESUS, en produktion av Regionteatern Blekinge, Kronoberg och Byteatern Kalmar Länsteater. Pjäsen beskrivs som en "komisk tragedi om Glasriket" och de senaste årens utveckling. Den bygger på glasarbetarnas egna berättelser och upplevelser. Men styrelsen säger att många i Kosta uppfattar pjäsen som ett personligt påhopp på huvudpersonen, vilket dom inte vill ställa sig bakom. Lessebo kommuns kommunalråd säger att hon förstår beslutet, hon är själv bosatt i Kosta och har hört att många tagit illa vid sig av de reklamblad med Torsten Jansson i törnekrona som delats ut i brevlådorna. Som högst delaktig i besluten angående satsningarna i Kosta, kommer hon säkert också att få sin del av kakan i pjäsen.

Pjäsens författare Gertrud Larsson säger till SVD
att "det är beklämmande och fegt av Kosta Folkets hus att inte ta emot uppsättningen. Folkets hus är ändå en del av arbetarrörelsen och pjäsen är skriven ur glasarbetarnas perspektiv. Det är också skrämmande att Torsten Jansson har så stor makt i bygden. Pjäsen har inte ens haft kollationering innan censuren slår till."

I sammanhanget kan också nämnas att det var projektet "Kris i repris" som i samarbete med ABF Östra Småland/Öland och Kronoberg drog igång berättarcirklar om glasbruken på bruksorterna. Gertrud Larsson har fått läsa allt insamlat material och har själv både intervjuat glasarbetare och gjort egen research.

Min spontana rekation över detta är nog att Kosta Folkets Hus gjort bort sig. Folkets Hus-rörelsen har väl alltid stått i främsta ledet för att främja debatt och mångfald i kulturyttringar och åsikter. Men här gör man tvärtom. Utan att ens veta pjäsens innehåll tar man ett beslut, som kanske också kan ifrågasättas sett ur Folkets Hus egna stadgar? Nu vet jag inte om Folkets Hus i Kosta får bidrag från Lessebo Kommun (jag tror man tog bort dom för några år sedan), men är det så bör man nog läsa  de vilkor som staueras för bidrag en extra gång. Ja det är mycket som poppar upp när sånt här händer. Man får vibbar till hur man gör i Ryssland när t.ex Pussy Riot på olika (mer eller mindre provocerande sätt) framför sitt budskap och sina åsikter om president Putin.

Trots att jag själv varit och är positiv till satsningarna Torsten Jansson och New Wave Group gjort i Kosta, tillsammans med Lessebo Kommun (de försvunna glasbruksjobben har delvis ersatts med jobb i butiker och Glashotell) så vill jag absolut inte att pjäsen (ovasett hur eller från vilken vinkel den beskriver situationen) stoppas att visas i Kosta. Vi har åsikts- och yttarandefrihet, dessutom konstnärlig yttrande- och uttrycksfrihet (alla inskrivna i FN-stadgan om de mänskliga rättigheterna från 1948), och att inte upplåta sina lokaler för en pjäs som tar upp den här frågan har jag svårt att hitta någon motivering för? Det hade varit en sak om det t.ex varit fråga om en nazistisk/rasistisk organisation som velat framföra sina åsikter i en pjäs. Då hade man möjligen kunnat ifrågasätta ett upplåtande av lokalerna. Men här är det fråga om en satir byggd på hur glasarbetare runt om i glasariket upplever det som hänt, med nedläggningar mm. Att pjäsen stoppas för visning i Kosta Folkets Hus är väl enbart ett bevis för att benämningen GLASJESUS kanske ändå har ett visst berättigande?

Man kan även dra paralleller till hur det såg ut i början av 1900-talet, då glasarbetarna vid Kosta glasbruk startade sin Kooperativa Förening Fenix och öppnade en affär som konkurrerade med brukets egen handel. Då förbjöd brukspatronen Fogelberg arbetarna att hålla sina möten på Glasbrukets mark, och man tvingades flytta verksamheten till Kulla, en bit utanför samhället. Nu spelas dock föreställningarna för pjäsen GLASJESUS också i Hovmantorps och Åfors Folkets Hus, så visst får vi möjlighet att se den ändå. Jag ska i alla fall göra det, inte minst efter detta. Man bör absolut försöka se utvecklingen av glasriket från olika synvinklar, och vara öppen för att alla i bygden kanske inte upplever saker och ting likadant som man själv gör.

lördag 5 april 2014

GB 47/Gunnar Nylunds "Flygande tefat".

Hittade denna vas på glasauktionen i Hovmantorp idag. Strömbergshyttan, modellnummer B918 från ca 1958, och troligen formgiven av Gunnar Nylund. Iofs är det ett rymdtema även på den här modellen, precis som på Asta Strömbergs Sputnik B895 från samma tidsperiod och som var inspirerad av raketerna som sköt upp de ryska Sputniksatelliterna. Men jag håller ändå Gunnar Nylund som mera sannolik för tefats-designen av den här vasen. Troligtvis är den ritad redan kring 1956 men inte lanserad förrän senare.




Som jag förstått hade Strömbergshyttan ett stort förråd av nyritade glasmodeller efter Gunnar Nylund. Hans kontrakt gick ut vid årsskiftet 1956-57 och allt han ritat fram till dess (från ca 1952/53) då han i princip var heltidsverksam, lanserades inte direkt utan mycket kom nog först åren efter. Jag skulle kunna tänka mig att man presenterade modeller ritade av Nylund 1956 eller tidigare, ända fram till ca 1959/60, vilket för vaser innebär fram till B972.

Av Ricke/Gronerts bok GLAS IN SCHWEDEN 1915-60 och dess del 2 med produktkataloger, kan man utläsa att det sedan kom förvånansvärt få nya modeller från Strömbergshyttan mellan 1959/60 och 1962. T.ex uppger man att högsta numret för vaser 1959/60 är B972, och högsta vasnumret 1962 är B974. Vilket innebär att det i så fall endast lanserades 2 nya modeller under dessa år, vilket jag tycker är anmärkningsvärt. En förklaring
kan vara att man levde ganska gott på främst det Gunnar Nylund ritat för bruket tidigare, men även en hel del av Gerda Strömbergs klassiker samt en del nytt som Asta Strömberg designade vid slutet av 1950-talet. Men även det faktum att både Astas make Erik Strömberg och svärmodern Gerda, gick bort 1960 har säkert spelat in i sammanhanget. Asta Strömberg fick nu ensam hela ansvaret för AB Strömbergshyttans glasbruk, och hade nog en hel del att hantera, både vad gäller den personliga sorgen och att leda företaget. Det är förståeligt att det under denna tragiska period inte kom ut så mycket nytt. Att bruket även gjorde en stor investering i att modernisera och bygga ut glasbruket 1959-1960, samt att efter denna få de nya lokaliteterna, kylrör, ugnar, sliperi mm att fungera, spelade givetvis också in för att det under dessa år kom fram förhållandevis lite nytt.

Från 1962-63 har det åter tagit mera fart på formgivningen då bl.a Rune Strand engarerades, och från åtminstone 1967 och framåt ritade Nylund återigen en del glas för Strömbergshyttan, nu på frilansbasis. Som jag kan tolka det av sparade dokument, har Nylund inte ritat glas för Strömbergshyttan mellan åren 1957-66, men en hel del av det han ritade fram t.om 1956 lanserades först 1-4 år senare vad jag kan se. Hoppas att vidare efterforskningar kan ge svar på om min tolkning är den rätta?

söndag 30 mars 2014

GB46/YTTERLIGARE EN FÖRFALSKAD LINDSTRAND-SIGNATUR.

För några veckor sedan dök den här vasen upp på Tradera. Säljaren uppgav Kosta och Vicke Lindstrand modell LH 1658. Vasen verkade dock osignerad och förmodligen hade man fått modellbeteckningen från Uppsala Auktionskammares hemsida, där en snarlik signerad vas försåldes i januari 2010: http://www.invaluable.com/auction-lot/vas-glas.-signerad-vicke-lindstrand-lh-1658.-h-22-971-c-6ef9a5cdbc



På precisensan.se visades i augusti 2011 en liknande vas och den var signerad "GN SH 452A", alltså Gunnar Nylund och förmodligen en vas från Strömbergshyttans experimentlager. Vaser i ordinarie sortiment signerades alltid B följt av ett nummer, ända från 1933 och fram till övertagandet av Orrefors 1976-77, då man införde en ny nummersignering. Men den här signeringen med ett nummer följt av ett A dyker ibland upp, och just den modellen från PES skiljer sig lite från den på Tradera och den från Knut Knutssons Uppsala Auktionskammare. Förmodligen är det en förlaga som sedan fick smärre förändringar innan den kom i serieproduktion. Uppsala-vasen verkar vara den modell jag själv har och som har en etikett från Strömbergshyttan. Har även en skål i samma stil på klack, också den med Strömbergshyttans etikett.

 



Jag har ytterligare en liten skål och en vas med exakt denna gröngula underfångsfärgen, den ena försedd med Strömbergshyttans etikett, den andra med ett B-nummer som ju är beteckningen för blomglas/vaser på Strömbergshyttan. Som jag ser det råder det ingen tvekan om att både vasen på Tradera och den på Uppsala Auktionskammare är formgivna av Gunnar Nylund och tillverkade på Strömbergshyttans glasbruk, och att signeringen LH 1658 på vasen från Uppsala är falsk och ditsatt för att lura köpare. Numret LH 1658 är vid närmare kontroll av Kostas kataloger, ett nummer som inte finns utan där man gjort ett litet uppehåll i följden. Ett mönster vi sett även för andra glas som falsksignerats som Kosta och Lindstrand. Se följande:

http://precisensan.com/antikforum/showthread.php?5907-Vill-bara-visa-n%E5t-l%E4ckert!&highlight=Lindstrand

http://www.fotosidan.se/blogs/emaks/emaks-betraktelser-14-se-upp-med.htm