fredag 27 december 2013

GB 39/MYTBILDNINGEN KRING ORREFORS - DEL 1.



Graalglasets tillkomst samt formgivarskapet av de tidiga graalarna.
Myterna kring graalglaset, dess tillkomst samt formgivarskapet gällande de tidiga graalarna, har sedan länge florerat i media och inom antik- och auktionsvärlden. Jag tror myten nog skapades redan i begynnelsen, när man i samband med att de första graalglasen ställdes ut 1916-17 skrev om "Gates graalglas", trots att han varken ritat mönstren till dekorationerna eller stod för formerna. Det var istället mästerblåsaren Knut Bergqvist själv som sannolikt formgav dessa först utställda graalar (och även ett icke oansenligt antal tillverkade de följande åren). Mönstrena i dom första graalglasen var ritade av Heinrich Wollman och Fritz Blomqvist (i minst ett fall förmodligen av Knut själv) och det var Wollman som etsade dessa på ämnena (som Knut också tillverkat).
Tidig graalbägare.
Knut Bergqvist Orrefors 1916.
Även mönstret troligen av Bergqvist. Ett klarglaslager ligger mellan det innersta rosa-violetta färgskiktet och skiktet med den blå dekorationen som etsats fram. Man gjorde så i de första graalarna har Knut skrivit. Men han tog då fram en överdrivningsmetod så att färglagren hamnade direkt intill varandra, utan klarglas emellan. Detta för att kunna använda upp till 5 färglager, vilket annars medförde problem att etsa sig igenom. Därmed fick den konstnärliga friheten fritt spelrum vad gäller graalglasen på Orrefors. 

Men de artiklar som skrevs i samband med min farfar Knut Bergqvists 70- och 75-årsdagar på 1940-talet, hade ändå gett honom äran för själva tekniken. Självaste landshövdingen kom och gratulerade honom och höll tal om hans betydelse för den svenska konstglasindistrin, och han fick även motta Vasa-ordens medalj för detta. När nye huvudägaren och direktören på Orrefors 1948, Johan Beyer sedan skulle söka patent på graaltekniken, fick farfar först besök av Edward Hald, som ville att han helt enkelt skulle frånsäga sig uppfinnarskapet. Men Hald åkte då ut med buller och bång från bostaden i Strömbergshyttan har min far (som bevittnade det hela) berättat. Strax därefter kom direktör Beyer själv med ett förslag på kontrakt (vilket skrevs under i december 1950), där Orrefors helt enkelt tillerkänner Knut Bergqvist uppfinnarskapet av både graal och ariel, samt köper rätten att söka patent på tekniken för en summa av 2000 kr (minst 35 000 kr omräknat till dagens penningvärde). Utifall Orrefors skulle erhålla patent skulle Bergqvist enligt kontraktet få ytterligare 3000 kr (ca 52 000 kr idag) från Orrefors. Orrefors erhöll dock inget patent. Det man hade var bara det sedan tidigare inregistrerade varumärket SGraal (med S i ligatur med G).
Knut Bergqvist porträtterad av Edward Hald.
"Till Bergqvist från Hald, 1918".

Dessa annars så välkända fakta om Orrefors historia, kom att glömmas bort alltmer när tiden fortskred och Orrefors fick nya ägare i form av Vallenbergkontrollerade Incentive. På Orrefors muséum hade man tagit bort skylten vid Knuts graal no 1, som förtäljde att glaset var hans egna skapelse, mm. mm. Historielösheten tycktes inte ha några gränser på Orrefors och en dolkstöt som skulle få stora konsekvenser för bl.a medias bild kom den 8 mars 1991, när Lars Flygt skickade ut ett meddelande som kan betraktas som ett praktexempel på historieförfalskning. Jag återger det i sin helhet här nedan, med min fars kommentarer i kanten. Varken han eller min farbror Olle i Arvika trodde sina ögon, och de ägnade sedan mycken tid under sina sista år i livet åt att försöka rätta till alla konsekvenser som bl.a detta fatala klavertramp orsakade. Nu hade Knut Bergqvist av Orrefors högsta ledning blivit totalt utraderad ur historien om graalglaset, och än idag finns tråkiga rester av denna (som jag ser det) unket luktande mytbildning kvar, även om farbror Olles envetna arbete har rättat till mycket av de felaktigheter som spridits efter Flygts utskick.

Orrefors jubiléumsbok 1998 var också ett starkt sundhetstecken vad gäller historieskrivningen kring graalglaset, där Dag Widman erkänner Knut Bergqvists insatser (kanske t.om lite för mycket), bådes som innovatör av tekniken och som upphovsman till formerna av de flesta graalglasen 1916-17, samt även en hel del följande år. Den tyska boken "Glas in Schweden 1915-60" av konstprofessorn Helmut Ricke och konsthandlaren Ulrich Gronert (utgiven 1987-88), där man gått på djupet i Orrefors arkiv, var en av källorna som Widman förlitat sig på.



Jag tror inte det var många rätt i den skrivelsen från Orrefors högste ansvarige? Och jag tror det är mera fel än det min far påpekar i högerkanten. "Graal" var ju inte det registrerade varumärket, utan istället "SGraal", med S i ligatur med G, vad jag förstått av handlingar från Patent- och Registreringsverket.

Det finns också dom som fortfarande tvivlar på Knut Bergqvists del i formgivarskapet för de tidiga graalglasen. Jag tänker då på de flesta auktionshus och auktionsfirmor som felaktigt förlitar sig enbart på glasens varumärkes-signering SGraal, S i ligatur med G. Trots att detta visats INTE kunna vara synonymt med att det står för Simon Gate (SGraal finns t.ex även på graalglas som formgivist av Hald). Ändå verkar man slentrianmässigt tillerkänna Gate upphovsmannaskapet för flera tidiga graalglas, trots att de enligt Ricke/Gronert är formgivna av Knut Bergqvist (eller Gate i samarbete med Bergqvist).

Man har även under senare år börjat tillskriva formerna för flera tidiga graalglas till Fritz Blomqvist. Men Blomqvist tror jag i första hand kan tillskrivas mönsterkompositioner, i några fall former av graalar. I de fall hans signatur finns på graalglas, är min personliga uppfattning den att det i nästan samtliga fall rör sig om just mönster. Han var, enligt uppgifter lämnade av disponet Albert Ahlin, endast sysselsatt
med att rita och överföra mönster till graalämnen, och detta bara under en månad vardera 1916 och 1917. Innan dess (1915) hade Blomqvist arbetat med att rita mönster till Gallé-glas under en månad enligt uppgifterna lämnade av Ahlin. Efter det slutade han sitt jobb på Orrefors, men hans mönsterkompositioner kan ha använts även senare som det ser ut. Det finns (vad jag vet) inte någon information i Orrefors arkiv som visar att Blomqvist ritade former för graalglas som tillverkats. Men jag kan ha fel och i så fall bör man redovisa de fakta som belägger att det är så. De graalar som kom till hösten 1916, och som inte finns dokumenterade i arkiven, kan dock ha haft former av Blomqvist. Men det blir i så fall enbart en spekulation. Fast i det Knut Bergqvist själv nedtecknat och berättat, finns inte något som talar för Blomqvist som formgivare av tidiga graalglas.



Skisser på glas ritade av Knut Bergqvist, troligen från hans tidiga Orrefors-år.

Mera spekulationer har kommit, nu senast i en bok utgiven av Sveriges Glasmuséum i Växjö, där Harald Eklund och Maja Wittingss artiklar i ämnet "Det tidiga  graalglaset" publiceras. Man vill där framhäva Fritz Blomqvist som mera betydelsefull än man tidigare trott och förmodligen har de delvis rätt i det då främst mönster av honom verkar ha använts på några graalar som tillverkats efter att han slutat. Man spekulerar även om beteckningen B för formgivarskapet i Orrefors arkiv kan stå för honom istället för Bergqvist? Några fakta som visar att det skulle vara så visas dock inte. Inte heller finns Ahlins lämnade uppgifter, om vad Blomqvists arbetade med och de korta perioder under 1915-17 han utförde arbetet, upptagna i Eklunds/Wittings artiklar. Något som kanske hade varit på sin plats att ta in (eller så känner de inte till uppgiften) för att få en bättre bild? Dessutom talar ju faktumet att signaturen B finns i Orreforsarkiven för ett flertal graalglas skapade och formgivna både 1918 och 1919, efter att Blomqvist slutat, mot att B skulle stå för honom. Även mängden graalglas med bokstaven B i arkiven, hela 233 stycken som jag snabbt räknat det till(!!!), talar sitt tydliga språk. Det finns som jag ser det, inte mycket som tyder på att Blomqvist ritade former och mönster till alla dessa under de två månader 1916 resp 1917, som han var anställd på Orrefors efter att graaltekniken kom till.

Iofs kan han ha ritat formerna utanför arbetet, och sedan tagit med sig dom
(eller låt oss spekulera om att de till Ahlin relaterade uppgifterna om Blomqvists anställningstid är fel). Men då bara något enstaka graalglas jag sett på bild eller i verkligheten, som i arkiven har beteckningen B eller B+G, även har haft Blomqvists signatur FB på glasen, så verkar det föga troligt. Flera av de 233 i arkiven märkta med B borde i så fall haft FB signerat på glasen. Även Bergqvist borde i så fall ha omnämnt Blomqvist i sina nedtecknade och muntligt berättade uppgifter, som en betydande kraft i formgivarskapet av de tidiga graalglasen. Men hans namn omnämns över huvud taget inte av Knut. Kanske någon som läser detta har andra informationer och kan meddela mig dom?

Så det finns mycket som talar emot Eklund/Wittings spekulativa antagande att B kan stå för Blomqvist, och egentligen ingenting som talar för. Att man vad gäller Blomqvists medverkan till formgivning av graalglas eller inte, i artiklarna bortser från att Knut Bergqvists egna nedtecknade berättelse (om hur han tog fram graalglaset och vidareutvecklade tekniken, publicerad i boken "Kärlek till Glas")inte alls nämner Fritz Blomqvist, är också lite märkligt. Ändå tar man Bergqvist berättelse som motivering för spekulationen att Blomqvist kan ha formgett betydligt flera graalglas (än de få han tillerkänts), genom skrivningen "Till första utställningen av graalglas hos NK 1917 hade Gate varken komponerat former eller mönster; det var långt efteråt som vi gick in för att han skulle komponera mönstren och ägna sig däråt". Eklund Witting utelämnar dock bl.a efterföljande text av Knut (vilken jag tycker underminerar det Eklund/Witting försöker spekulera kring vad gäller Blomqvists roll): "Och då, när ämnena var färdiga, resonerade vi och kom gemensamt överens om vad och vilken form som gick att utföra av dem." Hade Blomqvist haft något väsentligt med formgivningen att göra skulle givetvis Knut ha skrivit om det i sin berättelse. Han ville istället otvetydigt befästa sin egen roll vad gäller formerna av de tidiga graalarna, något annat kan knappast uttolkas av det han skriver. Även Knuts muntliga berättelser kring det här i familjen, talar för att han ville framhålla sin egen roll som betydligt större vad gäller formgivningen i begynnelsen.


Glas ur en serie från Orrefors, formgiven av Knut Bergqvist 1923, såldes genom varuhuset Marshall Field i Chicago.

I princip allt talar alltså för att det är Knut Bergqvist som haft en betydligt större roll i formgivningen av tidiga graalar än vad som hittills varit allmänt vedertaget. Betydligt mindre för att även Blomqvist skulle ha haft det. Bergqvists egna nedtecknade berättelse, hans muntliga beskrivningar av historieförloppet, Orreforsarkivets förteckningar över graalglas, det formmässiga uttrycket med glasblåsarglädje och hantverksmässig/teknisk avancerad virtousitét istället för tyglade former (vilka annars är en skolad konstnärs kännetecken) i en del glas, bevarade skisser på former som sannolikt är från Bergqvists tidiga Orrefors-år, allt är exempel i raden av flera faktauppgifter som stämmer väl överens och pekar mot samma sak. Även Ricker/Gronert kom till den slutsatsen i sin bok "Glas in Schweden 1915-60", detta utan att varken känna till Knuts egna berättelse om graalglaset (vad jag kunnat se) eller skisserna som finns i släktens ägo och som i flera fall visar tydliga likheter med formerna för en del tidiga graalglas. 

Ekelund/Witting spekulerar även kring varför BUS i en del fall börjat ge Knut Bergqvists dödsbo delad droit de suite för en del graalglas, trots att auktionshusen attribuerat dom till Gate eller att det i arkiven står bara G. Detta har sin naturliga förklaring i att det via BUS finns en överenskommelse mellan Gates och Bergqvists dödsbon att dela på densamma, eftersom det i flera fall råder tveksamheter om vem av de båda som stått för formen av de aktuella graalglasen. Även den uppgiften tycker jag hade varit på sin plats att ta med i boken. Eller rättare sagt, hade man undersökt saken mera hade det inte funnits anledning att ta upp den.

Eklund Wittings nu i bokform tryckta artiklar, måste trots det jag påpekat, ses som ett viktigt dokument i den fortsatta diskussionen och forskningen kring de tidiga graalglasens formgivarskap (t.ex bör nog Wollmans roll utredas mera vad gäller mönster). Man visar i artiklarna på flera viktiga omständigheter som ger anledning till att revidera historieskrivningen. Men i spekulationerna kring betydelsen av B i förteckningen över graalglas i Orrefors arkiv, tror jag att man kan avfärda deras tankar helt. Tyvärr tror jag att dessa spekulationer ändå fått vissa följder i form av att man i något eller några fall, vid försäljning under senare år, attribuerat även formen av graalglas till Fritz Blomqvist, trots att arkiven ger Bergqvist äran för den. Mytbildningen och tveksamma attriubueringar fortsätter därmed (Gate-attribueringarna fortgår också som jag tidigare nämnt, trots motstridiga uppgifter från arkiven), grundade på spekulationer istället för de fakta vi känner till, och så verkar det rulla på.








Exempel på glas, formgivna av Knut Bergqvist vid Lindefors 1929-31.

Glasblåsarmästaren själv kan ju inte ha formgett något, verkar vara jargongen som gäller inom auktions- och antikvärlden. Detta trots att Knut Bergqvist bevisligen ritat och formgett (förutom de graalglas han tillerkänts enligt Orrefors-arkiven) serviser och andra glas, både under hans Orreforstid 1914-28 och under åren vid Lindefors 1929-31 (en del skisser och ritningar finns också bevarade). Även tidiga Orrefors-glas i Venetiansk stil har attribuerats till honom. Men när det gäller graalglasens formgivarskap har man låst fast sig för en uppfattning som mera verkar ha med prestige att göra, än logiskt/förnuftsmässigt och faktaunderbyggt resonemang.
 

Nils B/ 


Tillägg gällande Eklund/Wittings artiklar, 2014 01 06:

Även uppgiften som Agnes Hellner lämnar (återgiven i  boken Kärlek till Glas) angående Fritz Blomqvists anställning vid Orrefors, saknas av någon anledning i Eklund/Wittings artiklar. Man citerar visserligen Hellner, men utelämnar fortsättningen: "När månaden gått avreste herr Blomqvist till excersisplatsen. Han erbjöd sig att därifrån leverera ritningar till glas, men man avstod från detta anbud."

Och den uppgiften stämmer också väl med de uppgifter om Blomqvists anställningstid, som disponet Ahlin lämnat, att han var anställd en månad 1915 för att överföra
  mönster till Galléglas, samt vardera en månad 1916 och 1917 för att överföra mönster till graalglas. Som det verkar av Agnes Hellner var alltså Blomqvist vid denna tid på något sätt engagerad inom militären, som rekryt, värnpliktig soldat eller annat. Sverige hade vid denna tid tid under första världskriget infört allmän värnplikt och Blomqvist var sommaren 1915, 21 år gammal och hade precis avslutat sina studier vid Konstindustriskolan. Det är därför rimligt att tro, att hans anställningstid (en månad vardera under de tre åren) mycket väl kan ha infallit i samband med ledighet från hans värnpliktstjänstgöring eller annan militär utbildning?

Vidare uppger Eklund/Witting en uppgift som lätt kan tolkas felaktigt. På sidan 64 i den tryckta boken av sina artiklar skriver man: "I Ricke & Gronerts GLAS IN SCHWEDEN 1915-60 anges mästerblåsaren Knut Bergqvist som ensam formgivare (Entwerfer) i 3 fall och som formgivare tillsammans med Simon Gate i 2 fall."
Deras uppgift får Bergqvist att framstå som tämligen ringa, om man inte ser den i sitt sammanhang där det är ett antal specifika graalglas som man studerat utifrån auktionskataloger samt i litteraturen förekommande, och där det finns bilder på själva bottensigneringen. Den rätta uppgiften från Ricke Gronerts GLAS IN SCHWEDEN är annars att man i sina återgivna arkivlistor från Orrefors uppger Bergqvist som ensam formgivare till hela 151 st graalglas under de första åren. Ytterligare 74 st är formgivna av Gate och Bergqvist tillsammans enligt Ricke Gronert och 8 st är formgivna av Bergqvist och Hald i samarbete. Alltså hela 233 st med Bergqvists B!
Detta har man uppenbarligen inte tagit med i studierna av de aktuella glasen, utan enbart jämfört med de glas man i boken uppger signeringen för, vad jag kan se enbart de som finns på bild i boken. Därför kommer man fram till enbart 3 glas av Bergqvist själv och 2 i samarbete med Gate. Av de graalglas som återfinns på bild i GLAS IN SCHWEDEN så uppger Ricke/Gronert (bredvid bilderna) att Knut Bergqvist är formgivare för 5 st (utöver hans pokal från Sveriges Glasmuséum som också avbildas). Ett på bild avbildat graalglas i boken uppges också ha Bergqvist och Gate gemensamt som formgivare, samt även 4 st antingen Bergqvist eller Gate. Dessa fakta ger en helt annan bild av Knut Bergqvists roll för formgivarskapet än den man får om man läser Eklund/Wittings artiklar, vilka jag tycker utelämnar en hel del uppgifter som talar mot deras teorier, och som även i sin helhet på ett lite missvisande sätt undervärderar Knut Bergqvist.


torsdag 26 december 2013

GB38/Kristina Kuylenstierna - formgivare för Strömbergshyttan och Lindshammar.

Kristina Kuylenstierna ca 1967-70.


Kristina Kuylenstierna, f. 1944-, var en kortare period kring 1967-70 formgivare vid Strömbergshyttans glasbruk. Bland det hon formgav har jag sett pappersvikter i kvadratiska format med inslag av färgdekorationer, papperspressar/skulpturer i klarglas med pyramidform samt en skål med innesluten dekoration av järnfilspån i snirkliga former. Skålen har ca 1,5 cm tjocka väggar och driven kant. Den är kring 13 cm hög och mäter ca 16 cm i diameter på bredaste stället. Signerad i botten: "Strömbergsh. K. Kuylenstierna". Jag tycker den är väldigt vacker att se på i belysning. Synd att man inte har sett flera av hennes alster. Kuylenstiernas formgivning för Strömbergshyttan är nog ganska anonym.






Själv har jag inget minne av henne från min tonårstid vid slutet av 1960-talet, men då var man inte direkt intresserad av vilka som ritade glas för bruket heller. Så förmodligen passerade hon förbi ganska obemärkt. Visserligen höll man till ganska ofta i hyttan och sliperiet, och skojade med glasarbetarna. Fast formgivarna var ju inte direkt där dagligen och stundligen, utan endast vid kortare sessioner då man provtillverkade modeller.

Kuylenstierna stannade inte så länge vid Strömbergshyttan. Hon var även en tid på Lindshammars glasbruk, men om det var före eller efter Strömbergshyttan har jag ingen uppgift om. Troligen var det efter Strömbergshyttan, eftersom hon där bara var kring 23-26 år gammal. Bland det hon formgav för Lindshammar har jag sett ett schackspel i blått och klarglas som är fantastiskt snyggt, samt en vas i "P-O Ström-stil" i vitt med blommor i ett grönt enkelt mönster på nederdelen (etikett med "Lindshammar Kuylenstierna" fanns på vasen).
Kuylenstierna verkar sedan ha sysslat med keramisk designverksamhet och handel med konsthantverk (ävenså glas) via några olika egna företag.

torsdag 19 december 2013

GB36/NYA FAKTA SOM VISAR ATT B943 OCH ANDRA MODELLER MED LUFTRINGAR ÄR SKAPELSER AV ASTA STRÖMBERG.

Modell B943 från Strömbergshyttan är med säkerhet en modell designad av Asta Strömberg. Jag tror vi kan slå fast att det är så efter det senaste fyndet vid genomgången av materialet efter min far, hyttmästare Sven-Erik "Putte" Bergqvist. På bilden nedan B943 i smoke-grey underfång, men den tillverkades även i klarglas. Designen ligger i ett tidsintervall ca 1960-62, eftersom vaserna i katalogen från 1962 slutar med B974.





De nya fakta jag hittat är ett fotografi av modeller ur den här serien med luftringar inneslutet i glaset. På bilden finns två vaser, bl.a modell B943, en skål (T395) och tre äggformade skulpturer (P264). På baksidan av fotografiet har min far skrivit: Vaser, "Ägg" o skål av Asta Strömberg. Bilden nedan är en beskärd del av fotografiet. De äggformade skulpturerna ligger i slutet av modellerna i katalogen från 1972, således lanserade ca 1970-72. Skålen ligger lite tidigare som jag bedömer det, ca 1963-64, eftersom katalogen från 1962 slutar på T382.

 



Informationen på bildens baksida talar sitt tydliga språk. Det är Asta Strömberg som ligger bakom de här modellerna och inte Gunnar Nylund, som man ofta brukar kunna läsa på välkända auktionsfirmor och diverse antikhandlares sajter. Hyttmästaren på bruket från ca 1950 till brukets avveckling 1979 kan betrakts som en tämligen säker källa. Han om någon bör ha vetat vem som formgivit vad vid Strömbergshyttan.

Om någon annan än Asta Strömberg kan tänkas ligga bakom modellerna är Rune Strand i så fall ett mera intressant alternativ. Han formgav nämligen liknande vaser för SEA Glasbruk under 1980-talet. Bilden nedan visar sådana vaser, vilka Rune lät tillverka på nystartade Studioglas Strömbergshyttan 1988, eftersom SEA inte kunde tillverka drivet glas. Men då Strand inte började arbeta för Strömbergsyttan förrän 1963 är det (som jag ser det) uteslutet att han skulle ligga bakom grunddesignen från 1960-62.





Den vänstra sfäriska vasen på bilden finns dock i Strömbergshyttans sortiment utan det blå underfånget och med modellbeteckningen B1015 (år för lansering ca 1963-64). Den finns även utan luftringarna och heter då B937 (lanserad ca 1960-62). Den tillverkades både i klarglas och med olika underfångsfärger som alternativ. Utan luftringar finns en liknande sfärisk vas återgiven på en odaterad idéskiss av Gunnar Nylund.





Men även Rune Strands avlånga och lite högre vaser med luftringar från SEA, tillverkade av Studioglas Strömbergshyttan, finns det föregångare till i Strömbergshyttans sortiment. Det är modellnummer B942 (en högre version av B943 lanserad 1960-62) samt B1174, lanserad 1972 (det näst sista vasnumret i den katalogen). Inte exakt lika i form men snarlika. Jag tor inte att Strand designade dessa modeller heller för Strömbergshyttan. Han började inte förrän 1963 och slutade ju 1968, ca 4 år före B1174 kom. Och SEA-vaserna designades inte förrän en bit in på 1980-talet vad jag kan förstå, och absolut inte före han började på SEA 1978. Så dessa vaser med luftringar, talar de kända fakta jag känner till för, att det är en design av Asta Strömberg. Rune Strands SEA-vaser med luftringar får man nog se som ett exempel i raden av många, där man inspirerats av en annan formgivare och gjort en egen liknande eller, som i fallet med den sfäriska modellen B1015, formmässigt en ren kopia som jag kan bedöma det.

Möjligheten att Rune Strand kan ha ritat B1015 och skålen T395 vid Strömbergshyttan 1963-64 finns i och för sig
Men min far var ungdomskamrat och mycket god vän till Rune Strand. De kände varandra väl. Om Rune hade ritat T395 hade han med säkerhet vetat om det. Och i fallet med B1015, har RS i så fall tagit modell B937 från 1960-62 (grundform av Gunnar Nylund) som utgångspunkt och lagt till luftringarna. Att han skulle ritat B1174 under sina år vid bruket 1963-68 är också mindre troligt. Modellen skulle då ha blivit liggandes i minst 4 år innan lansering. Jag tycker den möjligheten verkar ganska långsökt, precis som tycker det verkat långsökt att han skulle ha ritat modellerna B942/43 och T395, minst 2-3 år innan han började designa för bruket. De fakta jag känner till, och som även min fars anteckningar på fotot här visar, pekar istället entydigt på att det är Asta Strömbergs som med stor sannolikhet ligger bakom alla dessa modeller med luftringar.



lördag 23 november 2013

GB35/Tre generationer design för SEA Glasbruk



ROCKET, vas 260 mm. Design Inge Samuelsson 1960-talet.
OFFICE, karaff och glas 140 mm.
Design Rune Strand (1924-2000) 1980-talet.
DOUBLE, vas 370 mm.
Design Liselotte Henriksen (1952-) 2007.

Rocket, Inge Samuelsson.

Trots nästan 50 år mellan lanseringen av Rocket och Double är alla tre glasföremålen från SEA väldigt lika i stil. Rena linjer och inga stora utsvävningar. Jag tror att det är ett koncept som sålt (och säljer) bra under årens lopp, alltsedan 1950-talet och fram till våra dagar. Dessutom, inte alltför dyr tillverkningsprocess. En tidlös design, kanske man kan säga? Den smälter väl in i den svenska designtraditionen med "Vackrare vardagsvara", god design i hög kvalitét till ett rimligt pris.

Office, Runde Strand.

Namnet SEA kom till genom att kombinera den första bokstaven i efternamnet på de tre ägarna, Inge Samuelsson - Sven Ernstsson - Tore Andersson. Glasproduktionen vid bruket hade funnits sedan 1953, då Ekeberga Glasbruk grundades på platsen strax utanför Kosta. Man gjorde mest råglas för ytterligare förädling av företaget Dekor- Etsning i Kosta. År 1956 togs Ekeberga glasbruk över av Samuelsson/Ernstsson/Andersson  och man startade upp ny tillverkning under namnet SEA.

Double, Liselotte Henriksen.

Sea glasbruk är idag ett varumärkesbolag i New Wave Group. Orrefors och Kosta-Boda är också varumärken i denna grupp. Produktionen vid SEA slutade 2007-2008, och i dag tillverkas allt glas under SEA-namnet i andra länder. Dessa tre glas är dock blåsta för hand vid SEA glasbruk utanför Kosta, före avvecklingen av produktionen 2007-2008.

fredag 22 november 2013

GB34/Även i Finland blåstes det glas.

Finlands manuella glasindustri har gått samma öde till mötes som den svenska. Av de under 1950- och 60-talen så framgångsrika hantverksindustrierna finns idag väldigt lite kvar. Jag tror att ett av få bruk som finns kvar i Finland  är det i Ittala. Nyligen lade Ittala-koncernen ner bruket i Notsjö och flyttade all tillverkning därifrån till Ittala. Samtidigt drog man ner personalstyrkan kraftigt. Jag tror också att en stor del av Ittalas glas görs utomlands och maskinellt.

Ett annat bruk som under 1950- och 60-talen satsade på konstnärlig design var Riihimäen Lasi ca 10 mil norr om Helsingfors. Den manuella glastillverkningen där lades ner vid mitten av 1970-talet. En av Riihimäens designers som jag personligen tycker om är Aimo Okkolin. De här fyra vaserna bär dennes signatur.






Nr 1, 2 och 4 är  ur serien Nimipäivä (Namnsdag), och de första glasen i serien ritades 1959. Vas nr 3 är från Stromboli-serien, och årtal för designen är 1963 och framåt. Höjden på vaserna är 20 - 24 cm. Den här retro-designen av glas är väldigt populär idag, inte bara i samlarkretsar utan också bland yngre människor som inreder sina hem med glas från 1950-, -60 och 70-talen. Och min gissning är att det omsätts förhållandevis mycket pengar just på den här typen av begagnat glas. Man ser också att dagens designers av glas drar en del åt retro-hållet i sina former.

lördag 16 november 2013

GB33/UNIK-OVANLIG SKÅL AV ASTA STRÖMBERG OCH RUNE STRAND



Jag tror att denna skål från Strömbergshyttan är unik, eller åtminstone tillverkad i mycket liten serie.
Jag köpte den privat, men det verkar som den finns på bild i denna auktion efter Asta Strömberg, där flera unika glas såldes (du kan se skålen till höger i första bilden):http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=106&artikel=5121409



Den är signerad "Strömbergshyttan A.Strömberg R.Strand". Inget modellnummer (som anger att den är serietillverkad) finns. Liknande signering har en del andra unika alster av Asta Strömberg. Modellen dyker inte upp i mina kataloger, men jag har inga från mitten av 1960-talet. Så det kan möjligen vara en modell som tillverkats i serie, men i så fall utan det huggna mönstret. Att hugga mönstret i glaset med mejselverktyg, är inte bara svårt utan också ett stort och tidskrävande arbete. Ett faktum som också pekar på att just denna skål, med Rune Strands mönster, troligen gjorts i en mycket liten serie (eller ev är unik). Den kom förmodligen till vid mitten av 1960-talet, då Rune Strand arbetade vid bruket. Min bror arbetade som gravör vid Strömbergshyttan 1970-1977, och jobbade mycket med denna hugg/mejsel-teknik. Han säger att han ofta hade blodiga armbågar och var tvungen att gå omplåstrad på armarna efter arbetet.



Skålen är tjock och tung. Vikten är 5,2 kg! Bredd 260 mm, höjd 180 mm. En snygg och ren design, typisk för Asta Strömberg. Och ett mycket passande mönster av Rune Strand (på utsidan av skålen) med frostade konturer. En absolut förstklassig skål, både i design och tillverkningskvalitet som jag ser det. Den speciella huggtekniken är en uppfinning av Rune Strand under hans tid vid Strömbergshyttan 1963-1968, och jag har inte sett den på andra glaspjäser än Strömbergshyttans. Jag tror att de var ensamma om att tillverka glas med mönster i denna teknik.


torsdag 31 oktober 2013

GB32/Vaser av Anders Solfors för Strömbergshyttan - mitten av 1970-talet.


Två vaser från Strömbergshyttan och mitten av 1970-talet. Designade av Anders Solfors, vilken även tillverkat formarna för vaserna. Den första är 14,5 cm hög och 7,5 cm i kvadrat. Den andra är 16,5 cm hög och 12,5x8,5 cm i rektangelform. Formarna tillverkades i grafit och vaserna är fastblåsta i formen, slipade och sandblästrade. Dom fanns i några olika storlekar och modeller. Den första vasen har modellbeteckningen B1299.






Anders Solfors började vid Strömbergshyttan som gravörelev hos Rune Strand 1964-65. Efter militärtjänstgöring 1967-68 kom han in på Konstindustriskolan i Göteborg och gick där till 1972. Han blev erbjuden jobb på Strömbergshyttan efter utbildningen, men valde istället Hovmantorps Nya glasbruk där han både designade och graverade glas. 1974 fick han åter erbjudande att börja på Strömbergshyttan och antog det. Han designade, graverade och tillverkade grafitformar för tillverkningen. Solfors stannade där även ett tag efter att Orrefors tagit över driften 1976, men slutade innan bruket lades ner 1979 och ägnade sig åt andra konstarter några år. 1993 kom han åter till glaset då nystartade Studioglas Strömbergshyttan erbjöd samarbete. Den roligaste tiden  som yrkesverksam inom glaset enligt Solfors.

En vas av denna modell såldes nyligen på Tradera, med uppgift att Gunnar Nylund var designer. Jag tycker det är synd att dessa felaktiga uppgifter och myter om Strömbersghyttan sprids över internet. Jag förstår givetvis att det är lockande att försöka få ut mera för sina försålda varor, men är man inte säker på sin sak ska man i så fall skriva att det bara är vad man själv tror. I det här fallet är Anders Solfors odiskutabelt. Han har själv bekräftat att han både designat vaserna och tillverkat formarna för dom. Nylund hade också slutat designa för Strömbergshyttan när denna modell såg dagens ljus kring 1976-77. I katalogen från 1977 (utgiven precis efter Orrefors övertagande) har de sist designade vaserna nämligen nummer kring B1300 (alla modeller dessutom försedda med nya nummer enligt Orrefors system), så jag bedömer att de här modellerna av Solfors (varav en har modellnumret B1299 ingraverat) kom till alldeles före eller i samband med övertagandet 1976.

fredag 23 augusti 2013

GB 31/B740 och B741 - Vaser i special-teknik av Gunnar Nylund, Strömbergshyttan 1955-56.







Två intressanta modeller av Gunnar Nylund, B740 och B741. Blåsta och handdrivna i en speciell teknik, vilket resulterar i mjuka bulor/ojämnheter över hela glasytan. Höjd 210 mm (B740) och 295 mm (B741). Jag har sett en annan vas liknande B740 men 350mm hög, i liknande teknik och signerad "Strömbergshyttan G Nylund 182A", i en antikaffär, troligen ett unikt experimentglas. Men dessa två vaser tillhörde ordinarie produktionen. Jag tror ändå att de är ganska ovanliga.

Nylund designade många glasmodeller under sin första period på Strömbergshyttan 1952-1956. Bl.a bortåt
200-300 modeller av vaser. Alla lanserades inte  under hans avtalstid fram till årsskiftet 1956-1957, utan även under  de följande åren som det ser ut. Denna slutsats drar jag av de dokument som sparats och som jag nyligen hittat bland materialet efter min far. Jag konstaterar också att vissa modeller de följande åren, designade av Asta Strömberg, var  utvecklingar på grundval av Nylunds glasmodeller. Hon gjorde ändringar, tog bort eller lade till detaljer, och förde formgivningen vidare, precis som med Gerda Strömbergs glas. Strömbergshyttan kunde göra så enligt avtalen tecknade tidigare med Gunnar Nylund, men man skulle också samråda med honom eller representant för hans firma, Gunnar Nylund AB, i så fall. Om Nylund skulle få provision för dessa förändrade modeller eller inte, statuerades dock inte i kontraktet. Men 1966-1967, då den överenskomna provisionstiden på 10 år efter kontraktets upphörande kom, ville Nylund kompenseras för de modeller som ändrats av Strömbergshyttan.
En uppgörelse där Nylund kompenserades för detta gjordes 1967.

Som jag tolkar handlingarna, var Nylund inte engagerad som formgivare för Strömbergshyttan 1957-1966.
Båda parter meddelade uppsägning av avtalet före utgången av år 1956 till 1957. I en anteckning från Strömbergshyttans advokat 1967 sägs också att Nylund inte var anställd efter 1956. Dessutom finns information i uppgörelsen 1967 vilken tyder på att det verkligen var så. Men från 1967 till några år in på 1970-talet ritade Gunnar Nylund glas för Strömbergshyttan igen, nu på frilansbasis. Det visar det sparade ritningsmaterialet. I den sparade mappen med ritningar och skisser av Gunnar Nylund som vi hittat efter min far, finns det heller inte något daterat mellan åren 1957 till 1966, vilket också styrker min fasta övertygelse att Nylund inte designade glas för Strömbergshyttan mellan dessa år. Om någon kan visa fakta som tyder på något annat, vill jag gärna se dom. Det är nämligen av stor vikt att glasrikets (och Strömbergshyttans) historia får vila på de fakta som finns och inte på lösa antaganden som saknar grund.

onsdag 21 augusti 2013

GB 30/En Strömberg-inspirerad vas av Nylund i Marino-serien.





Vas på kub/cylinder från Marino serien.
28cm hög.
Design: Gunnar Nylund för Strömbergshyttan i juni 1954.

Vasen finns inte på bild i min katalog från 1954 (saknar därför uppgift om modellnummer). Antagligen eftersom Marino-serien inte lanserades före 1955. Nylunds skiss från 1954 visar en vas kub, men den jag visar här har en cylinder-liknande fot. Jag tror att den blev billigare att producera utan slipad kub i botten (den var säkerligen svår nog att tillverka ändå med sin rundslipade topp). Därför kanske ingenjör Erik Strömberg beslutade att ändra designen? Kontraktet med Nylund tillät nämligen Strömbergshyttan att göra sådana produktions-relaterade förändringar. Men det är vad jag tror, inte obestridliga fakta.





Designen är annars ganska klassiskt med vissa moderna linjer. Den böjda toppen och kub/cylinderformade foten är en förnyelse av Nylund. Annars fanns det liknande avsmalnande vaser på fot i olika versioner i sortimentet sedan tidigare. Till exempel B362 och B396 av Gerda Strömbergsamt B446, B488, B501 och B507 av Asta Strömberg. här det Nylund som har inspirerats av Gerda och Asta Strömberg och lagt till sina egna detaljer, inte tvärtomVilket kanske kan komma som en nyhet för en del? Jag har ju tidigare skrivit om det motsatta, då en del nya modeller togs fram efter 1957 med utgångspunkt från Nylund-designade alster, vilket också ledde till att en uppgörelse om utökad provision för Nylund kom till 1967.

måndag 19 augusti 2013

GB 29/Mera glas från 1950-talet av Gunnar Nylund för Strömbergshyttan.



Vas och skål på klack med lime-grön kupa.
1950-talet, okända modellnummer.



De här modellerna på klack av Gunnar Nylund har en snygg, lime-grön underfångsfärg i kupan. Även den ihåliga klacken är blåst med underfång, här är det mörkt vinrött under klarglaset. Kuporna har driven kant medan klacken slipats av för att bli absolut plan. Vasen är 21 cm hög medan skålen är 13 cm.

Tre modeller av vaser med vinrött/ametist X66 underfång.
Ca 1956-57. B729 - 160 mm, B799 - 240 mm och B798 320 mm.

B729 med underfånget ända upp i mynningen.
B799 med klarglas i mynningen. Annars samma form.
Möjligtvis något vidare mynning på B799.

B798. Underfånget slutar en bit nedanför mynningen.

B929, här i 230mm längd
och med underfångsfärg X58.

Gunnar Nylunds 1950-talsdesign är djärv och sticker ut i jämförelse med Gerda Strömbergs klassiska 1930-och 40-talsformer. Asta Strömbergs tidigt designade glas, kring 1950 och före 1952-53 då Nylund engagerades, har också det de mera klassiska Strömberg-dragen. Men även en del tidiga Nylund-alster ansluter till Strömbergshyttans klassiska former. Gunnar Nylund är dock  modern i sitt formspråk och kommer ganska snart att förnya och påverka Strömbergshyttans glasformgivning på ett radikalt sätt.

Glaset med färgade underfång (i Italien benämnt sommerso, "inneslutet") blir populärt även i Sverige på 1950-talet och flera designers ansluter till trenden, däribland Gunnar Nylund. Personligen tycker jag att Nylunds glas med färgade underfång tillhör de bättre, med sina snygga, harmoniska och delvis originella former samt väl balanserade färger. Flera andra bruk tycker jag tar i för kraftigt med färgskalan, men Strömbergshyttan under Nylund lyckas få fram en del vackert dämpade och lågmälda underfångsfärger som passar hans former bra.

Även åren då Nylund verkar ha varit inaktiv på bruket(1957-66) bär en stark prägel av hans egna design och former som kommit fram med inspiration av hans nytänkande 1950-talsglas. Som det verkar levde Strömbergshyttan gott på de modeller som kom fram under Nylunds första period vid bruket 1952-56, och på inspiration av hans glas. Man hade nog också en hel del alster av honom som låg och väntade och inte lanserades förrän en tid efter 1957. Under 1960-talet kom det sedan fram förhållandvis lite nya modeller vid Strömbergshyttan, och det tror jag berodde på att man kunde leva ganska gott på det som designats under 1950-talet. Kring 1970 verkar återigen aktivitéten på formgivningen ha ökat och även Nylund kom med en hel del nytt från 1967 och en bit in på 1970-talet, fast nu på frilansande basis.